Tänk att glädjen är lika stor och oförställd varje år när häggen slår ut, fåglarnas kvitter återupptas och båtarna så sakteliga tuffar in i Vaxolms gästhamn igen 💛
Sommaren kommer när "Glass på hörnet" öppnar upp, i alla fall i sinnet 😀 Även om det sker i slutet på april. I år har de en ny smak på repetoaren, yoghurtglass med citron och gurkmeja. Såååå god, måste testas! Och gurkmeja är ju så himla nyttigt, detta är väl antiinflammatorisk kost när den är som bäst???
Och så denna efterlängtade premiär i Vaxholm 😍 Detta är i alla fall antiinflammatorisk kost, det kan ingen förneka.
Kaffe i solen vid Söderhamnsplan är ett sommartecken så gott som något. Vill inte tänka på hur mycket pengar jag lagt på cappuccino hos Gateau under åren jag bott här. Jag älskar vardagslyx i alla dess former, det är väl därför jag aldrig kommer bli rik på kontot men kanske är jag lite rik i själen istället. Vad är vardagslyx för dig?
Schackbrädet vid rådhustorget ÄR ett sommartecken, helt klart. Bra för hjärnan också, kanske borde jag gå ner och ta ett parti för att hålla bättre ordning på huvudet 🤓
Ingen start på sommaren utan mjukglass med lakritsflakes. Eller vad säger du, syrran? 😋
And just like that... Gick det 1,5 år i bloggvärlden utan att jag skrev ett endast inlägg. Hur gick det till egentligen? Mitt senaste inlägg från slutet på oktober 2020 hette "att stänga en dörr är att öppna en annan" och det blev ganska talande för dessa dryga 18 månader.
Jag stängde dörren på min tidigare arbetsplats för gott och gick in i livet som egenföretagare på heltid. Jag öppnade en dörr för att utbilda mig till rehabiliteringsspecialist vilket jag gjort sedan januari 2021 (en termin kvar nu bara). Jag öppnade en dörr för att utbilda mig till HR business partner vilket jag gjorde under förra året. Och jag öppnade en dörr till att vara mer i nuet än tidigare. Just det var en dörr som stått på glänt länge men som inte riktigt öppnat sig fullt ut för min del.
Jag vet inte om du känner på samma sätt men när jag tänker tillbaka på den här tiden är det på något sätt som att tiden stått stilla. Kanske är vi många som har slagit ner på takten både mentalt och i den fysiska världen sedan den första chocken kring pandemin lagt sig. Jag tycker de senaste åren gått så vansinnigt fort, jag måste kolla gamla bilder för att hitta bevis för att de pågått över huvudtaget 😅
Jag tänker ofta numera på det där med att ta tillvara på det lilla i vardagen. Det lilla som kanske är det stora. Är det åldern som är den främsta faktorn när det gäller att förflytta fokus och perspektiv från framåt till här och nu? Eller är det en naturlig utveckling utifrån att saker faller på plats i ens tillvaro? Eller är det helt enkelt en fråga om personlighet? Ibland funderar jag på om det är förnöjsamhet jag känner och är det i sådana fall på gott eller ont? Att vara nöjd, är det att landa på fötterna i den gröna myllan eller att stagnera och stelna till, såväl kroppsligt som själsligt?
Jag googlar på synonymer till förnöjsam och hittar begrepp så som "anspråkslös" och "nöjd med litet". I den omvärld som pågår tänker jag att det inte är några personlighetsdrag att stoltsera med direkt. Att vara nöjd med litet, det känns så (ned)värderande. Tycker jag.
Jag hittar en krönika på webbplatsen Norrköpings Tidningar från 2019 där krönikören vill slå ett slag för "det gammeldags ordet förnöjsam. Ett tillstånd som beskriver en attityd som inte hela tiden vill ha mer, vill ha bättre, utan är nöjd med livet som det är".
Jag tänker på min gammelmoster Irma (som min Irma är döpt efter), född i början av 1900-talet och somnade in år 2000. Jag drömmer om hennes ombonade lägenhet ibland, senast inatt faktiskt. Jag skulle fylla 22 år när hon dog så det är först senare i livet jag på riktigt reflekterat kring hennes sätt att leva.
Petter Stordalen är så vitt jag vet den person som myntat uttrycket "sälj de jordgubbar du har" och när jag tänker på gammelmoster Irma tänker jag att det gjorde hon verkligen. Hon hade inte mycket pengar att röra sig med och i hennes ögon gömde sig en sorg över att ha behövt välja bort egna barn och familj till förmån för att ta hand om en krävande far under många år. När han gick bort hade det tåget gått, så att säga. Så var det i alla fall på den tiden.
Men Irma, hon skapade det så fint runtomkring sig. Hon hade rutiner och lade vikt vid till synes små detaljer varje dag. Jag hörde henne aldrig säga: "tänk om jag bara hade haft..." eller "om jag bara hade gjort..." eller "om andra bara hade gett mig..." utan hon skapade den bästa vardagen utifrån det hon hade. Och som sagt, hennes liv var inte en dans på rosor. Vems liv som nu är det, förvisso?
Jag tänker på henne ibland, kanske var hon "nöjd med litet" men snarare skulle jag vilja säga att hon valde att vara nöjd med livet och glad för just sitt liv.
Och självklart kan vi välja att åka X2000 genom livet just nu eller tuffa fram på ett mjölktåg. Det är ju inte det viktiga, och inte heller att det ena skulle vara bättre eller sämre än det andra. Men jag tror faktiskt att fler skulle må bättre med lite, lite mer förnöjsamhet i sina liv 💖 Och just nu när sommaren står för dörren finns det så mycket att fånga upp och glädjas åt, små saker men som ändå är precis allt.
För oavsett vad som pågår i världen och som vi inte förstår och inte heller kan påverka så finns det cykler som ingen galenskap kan ta ifrån oss. Årstiderna som kommer och går. Ljuden, ljuset, dofterna, rörelserna, symbiosen, årsringarna som läggs till varandra. Magiskt.