Circle of life. Är det något som vi vet med säkerhet så är det att vi åldras. Förhoppningsvis somnar vi in efter ett långt, friskt och lyckligt liv. Med ett leende på läpparna tar vi ett sista andetag, kanske med handen vilandes i en närståendes varma och välmående hand. Troligtvis är vi sisådär 99 år och i bakgrunden spelar på låg volym "Who wants to live forever" med Queen. Allting är som det ska vara. Circle of life.
Att sitta här några mil norr om Stockholm, 50 mil från mina föräldrar och veta att min mamma återigen är intagen på ett korttidsboende mot sin vilja medan min pappa ska opereras imorgon pga av antiresistenta baktierer som kommer igen, igen och igen sedan några år tillbaka är inte riktigt sinnebilden av den lyckliga ålderdomen. Inte heller sinnebilden av hur jag som barn vill och kan stötta mina gamla och sjuka föräldrar.
Att sitta här och veta att biståndshandläggaren återkommer med sitt mantra att mammas behov måste utredas vidare (flera månader efter den första kontakten) när hon inte klarar sig ens fem minuter på egen hand är inte ett tecken på ett empatiskt och väl fungerande land som jag vill tro att jag bor i. Ett av de länder i världen som värnar allra mest om den enskilda människan, som tar ut kanske världens högsta skatter för att finansiera ett samhälle där alla har rätt till en värdig födsel, barnomsorg, skola, sjukvård, åldrevård. Det är säkerligen inget fel på biståndshandläggaren och hon gör sitt jobb med de direktiv som hon har att följa men det är ett sjukt system när en människa som är helt oförmögen att kunna ta hand om sig själv inte får rätt till adekvat vård och omsorg.
Att sitta här och veta att en gammal människa som är svårt demenssjuk i detta nu kanske har en av de återkommande panikångest- och gråtattacker som blivit en del av hennes vardag, ensam i ett opersonligt rum någonstans på ett korttidsboende i Göteborg. Den känslan... Att veta att hon som aldrig någonsin klagat, aldrig gjort något orätt, hon som slitit på akutmottagningen vid Sahlgrenska sjukhuset i 40 år utan i princip en enda sjukdag trots svår migrän i perioder inte kan få en varaktig plats på ett demensboende där hon kan få lära känna sina vårdare och få bli trygg igen. Den känslan...
Att sitta här och med oönskad tydlighet förstå att ALLA människor i Sverige INTE har rätt till ett värdigt avslut.
Det är inte en skön känsla. Det som trots allt känns bra är att jag åker ner till Göteborg på fredag, att jag i alla fall får fyra dagar när jag kan vara hos mamma. Även hos pappa som troligtvis opereras återigen i slutet på veckan men han klarar sig mycket bättre än mamma trots att han också har det tufft. Men min lilla mamma, hon måste få känna lite trygghet igen. Lite mening. Lite värdighet.
♥ ♥ ♥
