Kärlek ♥♥♥
Gårdagen tillbringades för min del till största delen i soffan med detta lilla, varma knytte i famnen ♥ Det är svårt för mig att vara så mycket med Irma som jag skulle vilja just nu så vi försöker att dela upp oss så gott det går men det är känslomässigt utmanande helt klart när man plötsligt från en dag till en annan har två barn!
Irma är ju också så liten fortfarande (fast hon i jämförelse med Majken plötsligt känns jättestor) och har precis ställts inför kanske en av de största förändringar en människa gör under sin livstid (i alla fall när man får syskon som liten) och det märks! Hon är känslig, retlig och påverkad av den nya situationen och mitt mammahjärta svämmar på samma gång över av kärlek till mina döttrar men samtidigt också av en känsla av otillräcklighet i förhållande till Irma...
Det är säkert alla hormoner som börjar rusa nu efter förlossningen också och det här är ju något som väldigt många familjer går igenom men jag och Jimmy förberedde oss inte på den mentala omställningen just gällande hur Irma reagerar känslomässigt just nu... Vi bestämde i alla fall igår att hon får gå till dagis idag där allt fortfarande är som vanligt och tryggt, förhoppningsvis mår hon bra av det och annars får hon vara hemma i några dagar till med oss. Men jag tror att det var det bästa beslutet, när det är lite kaosigt i ens liv är det skönt med det som fortfarande är normalt och tryggt!
FÖRLOSSNINGEN 4-5 NOVEMBER 2010
Tänk vad snabbt minnena efter en förlossning bleknar undan, jag vill ju såklart bevara detta otroliga minne så gott det går och kunna lyfta fram både de magiska och de tuffa känslorna och minnas dessa timmar både nu och om 50 år tillsammans med barn och barnbarn :-)
I onsdags kväll gick ju vattnet och jag åkte själv upp till förlossningen för kontroll, var hemma igen efter midnatt och natten kantades av oregelbundna värkar som kändes som ett gott tecken om att förlossningen kanske skulle sätta igång av sig självt och inte genom induktion på planerad tid på fredagen (vilket jag helst ville slippa efter den långdragna och tuffa igångsättningen med Irma).
På torsdagen tog Jimmy ledigt från jobbet och efter att han lämnat Irma på dagis traskade jag omkring i lägenheten med tydliga men ändå ganska svaga värkar som kom och gick. Dessutom fortsatte vattnet att komma och jag var ganska så rastlös. Klockan 13.00 hade jag en tid hos barnmorskan och det var jätteskönt för jag tyckte inte att Majken att gjort så mycket väsen av sig i magen under förmiddagen. Ing-Marie (barnmorskan) lyssnade på hjärtat, det lät bra, och sedan gick vi hem eftersom vattnet gått fanns det ju inte så mycket att säga... Bara att vänta och hoppas på kraftigare värkar! Framåt tre hade värkarna blivit betydligt mer regelbundna, vissa kom med bara någon minut emellan medan andra dröjde 5 minuter. Fortfarande var de inte jättekraftiga men jag ringde till förlossningen för att förvarna om hur läget såg ut och vi blev lovade ett rum när vi ville åka in. SKÖNT!!!
Strax innan fyra bestämde vi oss för att åka in, jag hann med tre värkar på väg ut genom dörren och in i bilen men sedan var det som att något hände... I bilen upp till SöS fick jag bara en ganska svag värk och väl på plats dröjde det över 5 minuter till nästa, kände bara att "nej, det är inte sant... nu blir vi säkert hemskickade igen!!!
Jag blev kopplad till CTG och till en "värk-kurva" och därefter gjorde barnmorskan en undersökning, jag var öppen tre cm och vi blev beodrade att gå ner till caféterian en stund för att få lite bättre fart på värkarna genom rörelse, något att äta och lite avkoppling. Nu började värkarna bli tätare och kraftigare igen och de andra gästerna i caféterian undrade väl vad det var för galning som klängde sig fast i stolen och profylaxandades var och varannan minut :-D
Vi var åter på rummet strax innan sex och jag hade då inte öppnat mig mer (fortfarande 3 cm alltså) men bebisen hade sjunkit ytterligare så det var ju ett gott tecken. Värkarna började nu göra ONT och det kändes rejält skönt med klartecken att vi skulle stanna kvar på förlossningen, hade vi fått åka hem hade jag nog blivit tokig!
Vid åttatiden får jag lustgas, det funkade så himla bra med Irma så jag får nya krafter bara av vetskapen att nu får jag äntligen börja andas in lustgas när värkarna kommer! Dock är mina värkar betydligt mer oregelbundna denna gång så det går inte att klocka dem utan jag får börja andas när värken kommer vilket gör att jag börjar för sent nästan varje gång. Men lustgasen är ändå guld värd, framförallt för att man kan slappna av på ett helt annat sätt mellan värkarna medan man fortfarande är lite omtöcknad.
Vid nio är det dags för skifte av personalen, vi har haft en jättegullig barnmorska sedan vi kom in vid fyra men när jag nu hälsar på vår nya barnmorska mellan lustgastöcken och värkar så inser jag att det här kommer att gå bra!!! Jag kan inte riktigt förklara vad det är men Yvonne som barnmorskan heter är en av världens bästa, jag bara VET det inom mig... Och jag blir lugn och trygg mitt i all ansträngning :-)
Jag får nu värkstimulerande dropp och CTG sätts igen (så att man inte blir överstimulerad vilket tydligen inte är bra när man blivit snittad tidigare) och de närmaste timmarna är ganska tuffa men samtidigt mer och mer luddiga (jag har lite svårt att sluta andas in lustgasen berättar Jimmy senare...). Strax innan elva får jag veta att jag fortfarande inte öppnat mig mer än fem cm (längre än så kom jag aldrig med Irma innan det blev ett akut snitt, var då öppen fem cm timme efter timme med mer och mer värkstimulerande dropp och tuffare värkar) och då är jag helt på det klara med att jag vill ha epidural... NU!!!
Nästa sekvens är den mest surrealistiska under hela förlossningen, narkosläkaren kommer för att lägga epiduralen och jag minns att jag lägger mig på sidan i fosterställning och hon fixar med mig men sedan är de närmaste minuterna (visar det sig, jag trodde jag varit medvetslös i timmar...) totalt borta ur mitt medvetande! När jag återvänder till rummet med en skum "Matrix-känsla" i kroppen är jag till en början övertygad om att vi befinner oss i kirurgsalen och att jag är på väg till Pärleporten så att säga... Men sedan återvänder jag ju till ett någorlunda klart medvetande och inser så smått att det är för mycket lustgas på en och samma gång som gjort att jag "försvann" för en liten stund där...
Epiduralen börjar att ta och det är HELT FANTASTISKT!!! Från att ha varit nästan omedveten om tid och rum så blir jag nu mycket mer närvarande och kan tom njuta av förlossningen, värkarna gör fortfarande ont men det är en otrolig skillnad och jag uppskattar plötsligt att de gör ont! Om epiduralen tagit bort all smärta hade det nog känts som en besvikelse, nu får jag fokusera på värkarna på ett lugnt och samlat sätt och vara "mindful" i förlossningsarbetet. Mellan värkarna äter jag After Eight, småpratar lite med Jimmy och ligger i sängen med en saccosäck under benen och verkligen njuter av lugnet som infunnit sig i min kropp.
Yvonne drar successivt upp droppet ännu mer och värkarna maler på i kroppen medan jag nu står upp och hänger på en gåstol, att stå upp och gunga (gärna med ena foten lite upplyft på en av gåstolens skenor) är tydligen väldigt bra för att underlätta bebisens rotation nedåt och jag öppnar mig ganska snabbt till 7 cm vilket känns jättebra förstås! Sedan rullar det på, jag andas fortfarande lustgas under värkarna men inte så mycket och känner mig med i förloppet på ett helt annat sätt en tidigare.
När klockan är strax efter två hör jag plötsligt mig själv börja bröla som en ko :-) Det bara kommer och jag säger till Jimmy att ringa på klockan för nu behöver jag krysta! Tänk vad kroppen är fantastisk, man bara VET trots att jag aldrig gjort detta förut att nu skall jag krysta ut mitt barn... Yvonne och undersköterskan Christina kommer in i rummet, jag är helt öppen (öppnade mig de sista 3 cm på en timme) och det är ingen som helst tvekan om vad som är på gång!
Krystningen tar 25 minuter och är det absolut mest häftiga, ansträngande, magiska, skittuffa och mäktiga jag varit med om i hela mitt liv!!! Vilka jäkla krafter som tar över kroppen helt och hållet och det enda man kan göra är att följa med och ta i för allt man är värd... De sista krystvärkarna när huvudet är ute till viss del är TUFFA men plötsligt så är hon bara där ♥ Först tyst i några sekunder men Yvonne gnuggar henne och jag ser inte riktigt men sedan så ligger hon på mitt bröst :-) Varm och hal och liten och hon luktar så gott och det är bara så jäkla häftigt!!!
Jag behöver inte sys alls och vi blir kvar på rummet i ett par timmar, äter fantastiskt goda ostsmörgåsar och dricker cider och varm choklad och njuter av lugnet och lilla Majken... Ärligt talat minns jag inte så mycket av de timmarna, de måste ha gått galet fort men man är nog rätt hög av adrenalin och alla intryck :-) Och av känslan att vi nu har Majken hos oss efter all väntan och längtan och Irma har fått sin lillasyster ♥♥♥