Det var länge sedan jag var så hängig som jag är just nu... Det kanske inte är den mest upplyftande inledningen på det första blogginlägget på många veckor men vad gör man inte för att väcka lite sympatier ;-) Hur som helst, jag är sjuk och ynklig och vill inte ens äta choklad fast det finns en favoritkaka här hemma (Marabou nougat och mandel) och då MÅSTE ni ju bara förstå vilket elände jag befinner mig mitt i när inte ens mitt livselixir lockar mig...
Tadaaa (hör ni trumvirveln), här är jag!!! En fördel med att vara sängliggande sedan fem dagar är att jag haft tid att tänka, reflektera och bli bloggsugen igen. Och idag börjar jag återuppstå så smått ifrån de döda vilket ger mig möjlighet att faktiskt sitta i upprätt läge i sängen med datorn i knäet, skönt. Att skriva är i sig en läkande process för mig så jag hoppas på att när sista punkten är satt i detta inlägg mår jag ytterligare lite bättre.
Det här med att vara sjuk fungerar inte så bra kopplat till att få ihop vardagen märker jag, att allting omkring mig krackelerar är väl att ta i men det finns liksom ingen "tid för sjukdom-lucka" i mitt liv. Det finns ett ordspråk, hur går det nu igen... Om du inte tar dig tid för att träna nu kommer du få ta dig tid att vara sjuk senare. Minns inte riktigt men andemeningen är så bra... Om vi rusar på nu utan att ta hand om oss själva mentalt och fysiskt så ökar risken betydligt att vi inte kommer kunna springa alls i framtiden. Och då tänker jag att det kanske är vardagen som skall anpassa sig till oss, inte vi som skall anpassa oss till vardagen... När till exempel en rejäl influensa knackar på dörren för -kors i taket- det händer faktiskt då och då.
Jag var i Malmö nyligen, en vecka tillsammans med två andra för att hålla utbildning i kommunikation och förändringsarbete (kommunikologi) för våra kollegor där nere. Från det att jag vaknade vid femtiden på morgonen (vaknar nästan alltid så tidigt numera) tills dess att jag stöp i säng vid tio var jag påkopplad hela tiden, hela veckan. Jag var fullkomligt slut när jag kom hem, lycklig också efter häftiga dagar, men HELT utpumpad. Sedan blev det helg, med olika aktivteter och jag satt inte ner många minuter. Och så måndag igen, ny jobbvecka som rullade på. Tog tisdagen ledig och det var väl då kroppens signalsystem slog på för därefter blev jag jättedålig. Men vet ni vad jag gör??? Hade ett åtagande på torsdag kväll, släpar mig upp från sjuksängen och pepprar mig full med Alvedon och åker in till stan (två timmar resväg tur och retur) för att ställa upp, inte svika, inte krångla... Så naturligtvis vaknade jag på fredagen betydligt sämre och på den vägen är det... Så jävla dumt rent ut sagt!!!
Och så står jag och föreläser om hur viktigt det är att lyssna till sina egna "ja- och nejsignaler", respektera det som är JAGET. Våga och vilja och kunna sätta gränser, sätta ramar. Visa sig själv respekt. Och jag pratar även om kraften i att stå för det man säger, stå för det man tror på. Inte säga A och göra B när det kommer till kritan...
Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv nu utan se det som att jag tog ett återfall. Var självutplånande en liten stund och svek min kropp men jag lär något av det. Ingen idé att ligga här i sängen och älta, gräma mig över att jag föll tillbaka i gamla hjulspår. Bättre att ta nya tag och vara snäll mot mig själv igen.
Hoppas att du har en fin helg, att du älskar dig själv och tar hand om det som är du lika ömt och villkorslöst som du skulle ta hand om ditt eget nyfödda spädbarn. I natt låg jag länge och tänkte på principen som gäller på alla flygningar, minskar trycket i kabinen SKA du hjälpa dig själv först och sedan dina medpassagerare. Och det är exakt, EXAKT, så vi alla bör leva våra liv tycker jag. För vad händer annars, vill vi ens tänka den tanken? Har vi tid att tänka den tanken?
Hjälp dig själv först. I alla lägen. Och sprid sedan din kärlek, kraft, energi, lycka, tillit, respekt, glädje till andra i din närhet. För då kan du verkligen göra skillnad.
♥♥♥
