Livet är som ett pariserhjul ♥

Alla har vi våra platser på jorden där vårt innersta väsen hör hemma, dit vi kommer och själen får ro. Kanske är det en stad, kanske är det en strand, kanske är det ett litet samhälle som knappt någon annan känner till. För mig är en av dessa platser Göteborg ♥ Det är nu ganska exakt 14 år sedan jag lämnade min hemstad och flyttade till Stockholm. Och det har jag aldrig ångrat men det är något speciellt med Göteborg, det är som ett inre lugn infinner sig när jag är där som jag inte riktigt upplever i Stockholm på samma sätt. Den här bilden tog jag i julas när jag och Jocke bodde på Upper House i fyra nätter över julen, det var helt underbart!!! Kan VARMT rekommendera både hotellet och deras SPA, riktigt fint och proffsigt bemötande överallt.
 
Och så kom jag hit igen, det här är faktiskt också en plats att återkomma till. En blogg kan precis som en fysisk plats vara ett ställe där man får frid, ro, energi, glädje, trygghet eller vad det nu kan vara för tillstånd som vi eftersträvar i tillvaron.
 
Jag låg i sängen nu på morgonen (är det ett ålderstecken tro, att aldrig vakna senare än sex även på helgen 😉) och skrev en kommentar på min kära systers blogg. Hon började blogga i våras och jag vill verkligen slå ett slag för den, älskar hennes vilja att inte enbart dela den perfekta ytan utan det som finns där bakom, som vi alla brottas med under livets gång. En skön mix helt enkelt mellan det ljusa och det mörka, det lyxiga och det vardagliga, det lätta och det svåra. Du hittar hennes blogg som heter Cecilia Skor här.
 
Ja, alltså jag låg i sängen efter att jag vaknat prick 06.00 och skrev ner några tankar utifrån Cisses senaste inlägg som handlar om att få ihop tillvaron (eller rättare sagt, att INTE få ihop den) och då fick jag en längtan efter att skriva något mer kring det temat här på bloggen. Eftersom jag jobbar mycket med stressrelaterade frågor är denna frustration något jag ofta möter "där ute". Att inte få ihop livet och därmed riskera att inte känna sig nöjd med sig själv och sina insatser. Att inte räcka till. Jag upplever också att många känner sig ensamma med sin frustration och har en uppfattning att "alla andra skulle fixa detta" eller "det borde gå att få ihop allt".
 
Det senaste året har jag hållit i cirka 40 stressföreläsningar och jag funderar allt mer på vad det är som, innerst inne, ligger bakom denna kraftiga ökning av psykisk ohälsa i samhället. En förklaring tror jag är att vi i Sverige jämfört med många andra länder är oerhört individualistiska och därmed riskerar att känna oss ensamma.
 
Det finns ett globalt forskanätverk som heter World Value Survey och som sedan 2012 har intervjuat 100 000-tals människor runt om i världen kring deras värderingar. Nätverket bedriver arbete på flera olika fronter och det mest kända är nog kulturkartan som ni kan se här nedanför. Den senaste sammanställningen är från 2015.
 
Om man tittar på den här sammanställningen så kan vi se att Sverige utmärker sig på så sätt att vi ligger allra längst ut på den axel som handlar om självförverkligande och nästan längst upp på den andra axeln. Den handlar i sin tur om sekularisering, dvs hur styrda vi är utifrån traditionella värden som t.ex. religös tro. Detta resultat tror jag till viss del förklarar varför vi i Sverige å ena sidan har det väldigt bra gällande levnadsstandard, jämställdhet, teknisk utveckling etc. men å andra sidan upplever en stor utmaning med att många människor har stressrelaterad ohälsa. På grund av denna strävan efter ständig utveckling och självförverkligande riskerar också en tomhet att infinna sig, en känsla av att aldrig vara klar/nöjd/framme vid målet.
 
Det sägs att Sverige är ett av Europas (världens?) ensammaste länder på så sätt att vi har en mycket hög andel av singelhushåll. Det är också tragiskt nog så att den andel av människor som dör i sin ensamhet och ibland inte hittas på veckor eller månader (t.o.m. år i enskilda fall) har ökat. Var femte person som avlider på sjukhus gör det i sin ensamhet ♥
 
En av mina närmaste kollegor gick på Drottninggatan innan jul för att göra ett ärende när hon abrubt blev påkörd av ett cykelbud. Hon föll handlöst ner i asfalten och blev liggande. Ingen (!!!) av de förbipasserande stannade medan hon låg kvar där, de som efter en stund sträckte ut en hjälpande hand var de tiggare som satt i närheten. Och jag vill inte tro att Drottninggatan har invarderats av ondskefulla människor som ser men inte vill hjälpa, jag tror snarare att vi är inlärda till (kanske snarare insnärjda i) att inte se, inte höra, inte uppmärksamma det som sker utanför oss själva. Och där är ju inte våra mobiler till någon hjälp direkt... Istället för att se de människor som fysiskt finns runtomkring oss så följer vi andra via deras Instastories.
 
Jag pratade med en man efter en stressföreläsning för ett tag sedan om detta. Han berättade att han nyligen varit i Indien och arbetat som volontär i fattiga, utsatta områden. Det som slog honom var att många av dessa människor trots att de saknade så mycket som vi i västvärlden tar för givet ofta var glada. De skrattade, de kramades, de sjöng, de dansade. De hjälpte varandra, de såg varandra, de var närvarande i nuet.
 
Så här tänker jag:
Livet är som ett pariserhjul. Det går upp och det går ner. Upp och ner. Upp och ner. Men oavsett var man befinner sig så är det alltid finare att få dela turen med någon annan ♥