Kärlek, i det lilla och i det stora ♥

En kväll i kärlekens tecken. Många är det nog i stugorna ikväll som sitter bänkade vid sin TV och det borde inte vara orimligt att tro att svenskar är världens mest generösa och omtänksamma människor. Jag tycker att vi ska vara stolta över oss själva och över våra gärningar. Det finns säkert andra som tycker på ett annat sätt (att svenskar gör/ger för lite!?) och så är det ju med allt. Jag tycker att vi gör otroligt mycket i det här landet för att bidra till en bättre värld. Jag hoppas också att vi alla fortsätter att värna om ett vara en demokrati i ordets rätta bemärkelse, där vi vårdar vår ovärderliga yttrandefrihet och respekterar varandra. Att vi får vara lika. Att vi får vara olika.
 
Den här bilden fick jag för övrigt tidigare ikväll av min kärlek. Med orden "Våra hjärtan, älskling. De sitter ihop ♥ ♥" Det tycker jag var fint, en liten kärleksgest ikväll någonstans i Stockholms län. 
 
Själv borde jag i skrivande stund sitta och förbereda morgondagens workshop, tre timmar om svåra samtal. Men jag hamnade också framför TV:n för några timmar sedan (med datorn i knäet) och försöker febrilt att göra två saker samtidigt.. Tre, för att vara korrekt. Jag sitter ju onekligen och bloggar också.
 
Idag kom det väntade brevet från min läkare vid Norrtälje sjukhus. Svaren från genomförd biopsi är nu klara. "Resultatet efter provtagning visade ånyo cellförändringar." Nästa steg blir operation. Jag ska ringa läkaren imorgon för att få höra mer.
 
Livet. Det tar och det ger. Vissa utsätts för stora prövningar, vissa för små och en del för mittemellan. Det vi kan göra är att försöka leva så väl vi kan. Ta ansvar för det vi kan och be om hjälp när vi behöver det. Och att vara tacksamma. Det finns alltid något att vara tacksam för. Även i de svåraste av stunder. Ikväll tror jag att många är tacksamma för kärleken i världen. För kärleken i våra hjärtan.

Rogivande retreat ♥

Sommaren 2014 åkte jag på ett retreat för första gången och det var en otroligt värdefull vistelse. Så många känslor som kom och gick under dessa dagar. Det var nästan direkt efter till att jag flyttade till min nya lägenhet och det var så mycket känslor inom mig den sommaren. Jag var kreativ, glad, upprymd, hoppfull, sorgsen, arg, förtvivlad, lycklig, olycklig, stolt, bitter, förvånad och typ varenda känsla som det går att uppbåda :-) Jag tittade i början på denna sommaren på kommande retreats runt om i landet men det blev aldrig någon bra macthning. Men nu känner jag att min kropp och själ skriker efter stillhet och ro så när jag skrivit klart det här blogginlägget ska jag ta en stund att leta efter kommande retreats.
 
Nästa vecka är intensiv. Jag har förändrat min arbetssituation ganska mycket det här året, både pga av en omorganisation men även utifrån att jag får fler och fler förfrågningar om framförallt föreläsningar. Tidigare träffade jag flera gånger i veckan individer för enskilda samtal. Det är naturligtvis också ett fokuserat arbete som kräver att jag är professionell och närvarande. Men föreläsningar, workshops och gruppcoachningar är något annat. För mig är det i alla fall det. Jag tror att det påminner ganska mycket om att hålla på med idrott på elitnivå. Det går inte att spela match måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och sedan träna hårt varje lördag och söndag. I torsdags föreläste jag i Gävle för drygt 250 personer. Jag körde först till jobbet inne i stan klockan sex på morgonen för att hämta en datorväska, därefter upp till Gävle, gjorde en intervju med en kvinna som inspirerar mig, hade ett lunchmöte med en kollega från kontoret däruppe, laddade inför föreläsningen, genomförde den och körde tillbaka till Stockholm. Jag var hemma vid elva på kvällen. I fredags var jag upprymd (föreläsningen gick väldigt bra) och också heeeeelt slut. Efter en sådan urladdning behövs det en eller ett par dagar att ställa om igen, inför nästa "match".
 
Nästa vecka är intensiv, som sagt. På onsdag kväll kör jag en tre timmar lång workshop om svåra samtal. På torsdag föreläser jag på kvällen om framgång. Hela fredagen utbildar jag chefer i caochande förhållningssätt. På onsdag och torsdag dag gruppacoachar jag styrelser. Det är mycket men jag har bedömt att det är ok. Detta på grund av att hela måndagen och tisdagen ska jag sitta med min kollega och förbereda kommande aktiviteter. Enda smolket i bägaren har varit att jag sedan säkert ett halvår har stått som backup för två kollegor i en annan region som ska köra en två dagars utbildning måndag och tisdag. Det har ju känts så osannolikt att någon av dem skulle bli sjuk just dessa 2 av 365 dagar. Har jag tänkt. Ja, jag bjuder på den idiotiska tanken... Nu är det väl någon återigen som tänker att "hon lever inte som hon lär", haha.
 
Hur som helst. I fredags eftermiddag satt jag i möten, helt slut men ändå nöjd med veckan. Och trots att nästa vecka är fullspäckad så har jag mitt andningshål på måndag och tisdag. Klockan två kommer ett mail från en av de andra kursledarna: "Jag är sjuk. Du får gå in som resev."
 
Klart att man kan bli sjuk. Det kändes dock som att någon drog ur en propp ur mitt inre. En timme innan jag behövde sticka för att hämta barn och ta helg (och jag satt i möte fram tills dess) får jag detta besked som i realiteten innebär att jag behöver sitta hela helgen och förbereda mig. Att planeringsdagarna får ställas in. Och att nästa vecka blir att spela match 5 dagar i sträck, vissa dagar 2 matcher.
 
Vad jag lär mig av detta är att i fortsättningen kallt räkna med att människor får förhinder, ställer in, blir sjuka, you name it.
 
Jag har verkligen försökt att ladda om batterierna i helgen men det är svårt när det inte finns någon legitim tid för återhämtning och vila. 
 
Jag ska fundera igenom min nya arbetssituation och hur jag behöver ha det framöver. Två individcoachningar per dag är helt ok, två föreläsningar per dag är det inte. Inte ens en föreläsning per dag. Jag kan "spela match" tre dagar i veckan, två dagar behövs för reflektion/förberedelse/förbättringsarbete/administration och helgen ska vara helig. Tid för att ta hand om kropp och själ ♥
 
KRAM

Varför är det så provocerande???

Vaknade denna morgon och möttes av en, till viss del, ifrågasättande kommentar här på bloggen. Igår kväll skrev jag ett inlägg då jag satt med en kopp thé som sällskap och reflekterade över hur tacksam jag är över att känna att mitt liv är så enkelt numera. Och bygger på en fullkomlig ärlighet. Och då reflekterade jag också över hur det förhåller sig med oärlighet. Hur jag tror att vi har en sådan fantastisk radar i vårt undermedvetna. Det styr oss i rätt riktining men det är inte alltid vi vill åt det hållet. Så då slutar vi lyssna till vår inre röst med risk för att vi lever i en lögn istället.
 
Väldigt ofta när jag skriver från hjärtat (och sedan i somras har det då och då blivit relaterat till en avslutad vänskapsrelation av den anledningen att det under en period var en sorgeprocess) får jag kommentarer om att jag inte lever som jag lär. Att jag skriver så fina ord men att de är tomma. Att jag bara bygger luftslott. Att jag som arbetar som coach inte har förmågan att coacha mig själv. Att jag som föreläser om lycka minsann inte har fattat vad det handlar om. Att jag verkar tro att människor kan vara konstant lyckliga och att jag lever i en illusion.
 
Ärlig talat är jag jävligt less på det numera. Det är inget roligt när jag ser att jag fått en ny kommentar (vilket ju ska vara en positiv känsla, oavsett om det är ris eller ros) så får jag en obekväm känsla av att nu är det en "sådan" kommentar igen. Varför är det så provocerande att skriva om livet i sin helhet? Varför blir människor upprörda eller irriterade eller vad det nu är av att jag skriver om livets alla paletter? Jag har ett större behov av att skriva här när något tynger mig eller utmanar mig än när jag har haft en mysig fredagskväll med tacos och chips. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska skriva om då, som känns intressant för mig själv. Den kommentaren som jag fick imorse var väl egentligen inte så "farlig" och personen ifråga förde ett resonemang kring sina frågeställningar till mig. Men det känns ändå som att det är samma tema som återkommer, igen och igen.
 
Jag har inte många läsare så i förhållande till det får jag ovanligt många ifrågasättande kommentarer tycker jag själv. Och just nu känns det inte roligt att fortsätta blogga om mina innersta tankar och reflektioner. För jag blir osäker när jag får dessa påhopp titt som tätt. Skriver jag bara om en massa negativt? Gnäller jag och ältar här på bloggen. Ja, det vill väl ingen läsa. Kanske bättre att jag skriver någon annanstans då där jag slipper förmörka människors sinnen. Jag har en fin gammal dagbok, är det dags att börja skriva i den istället?