Energi 365

När man får barn är det mycket som ställs på sin spets. Den ovillkorslösa kärleken som översköljer en naturligtvis men även oro för hur jag skall kunna skydda det här barnet från potentiella faror i vida världen och dessutom massor av tankar kring hur jag på bästa sätt skall ge henne en god självkänsla att ha med sig som bästa försvar genom livet.

Efter att Irma kom till oss i somras har jag funderat mycket kring hur jag har blivit den jag är och vad jag vill respektive inte vill överföra till Irma. Jag vill ge henne all den kärlek och trygghet som jag fick av mina föräldrar när jag växte upp. Men jag hade inte speciellt god självkänsla då och jag har det inte nu heller. Jag vill att Irma skall ha så mycket självkänsla med sig när hon kastas in i alla de sociala sammanhang som börjar med dagis och förhoppningsvis slutar efter 90 fantastiska år i kontakten med äldrevården att hon slösaktigt kan strö den omkring sig på vägen.

Jag vill att Irma skall bli en stark, trygg, harmonisk, glad, lycklig och älskad flicka. Jag vill att hon skall känna att det räcker med att göra sitt bästa här i livet och att jag och J finns där för henne oavsett vilka val hon gör. Jag vill att hon skall ha en stark mamma som alltid finns där för henne. Och så kommer det att bli.

En av mina styrkor är att jag är analytisk. Jag har viljan och förmågan att fundera och resonera kring mig själv och andra. Jag är duktig på att stödja och hjälpa andra men jag har svårare för att hjälpa mig själv. Även om jag kan se vilka mina rädslor är. Även om jag kan se vilka mina behov och önskningar är. Jag har så många styrkor men min bristande självkänsla gör att jag inte använder de till fullo när det gäller mig själv.

Jag kan således analysera mig själv i detta nu och jag tänker inte låta det ta stopp med den insikten. Jag tänker göra förändringar. För min skull. Och för min dotters skull.

En förändring som krävs är att göra ett blogguppehåll ett tag. Jag älskar att skriva och bloggen ger mig möjligheter att få utlopp för tankar och känslor. Men jag har använt bloggen på fel sätt. Förmodligen från första gången jag skrev ett inlägg i början av november 2006. Jag har sneglat på andra populära bloggar istället för att göra den här till min egen blogg. Bloggen har mer och mer känts som ett måste istället för ett lustfyllt inslag i vardagen. Därför är det dags för mig att ta en paus från såväl bloggen som från andra åtagande för att fundera kring vem jag är; som människa och som mamma till Irma.

Jag har under en stor del av mitt liv personifierat Jante-lagen och det är slut med det nu. Jag är 30 år och tänker inte be om ursäkt längre. Det är dags att sluta jämföra sig med "alla andra". Det är tid för att bli världens bästa Caroline och världens bästa mamma till Irma. Det vill jag bli och det kan jag bli. Eller rättare sagt; jag är redan världens bästa Caroline och den bästa mamma just lilla Irma kommer att ha. Jag skall bara inte glömma av det. Jag skall lyfta fram den vetskapen varje dag och vara stolt över den. Jag skall vara stolt över mig.

På återseende ♥

På måndag firar vi vår första bröllopsdag, tänk att det är ett år sedan nu! En fantastisk dag var det (så klart) och jag kände mig så fin. På måndag skall J:s bror passa Irma och så skall vi gå ut och äta här i Sjöstaden, det blir mysigt ♥

Oj, vad tyst det är hemma. Irma har precis somnat, hon har varit lite orolig och ledsen idag också så min gissning är att hon antingen är lite krasslig eller så går hon igenom en utvecklingsfas nu. Själv har jag suttit och gråtit framför Oprah, det handlade om människor med svåra fobier för bakterier och hur de genomgick en intensivbehandling för detta. Eftersom jag själv kämpade så hårt med min fobi för sniglar när jag gick i KBT för 1,5 år sedan kan jag verkligen sätta mig in i vad de går igenom under behandlingen med exponeringen för det jobbiga och de ångestattacker som medföljer.

I samma stund som jag skriver det här inser jag att jag tyvärr till viss del har halkat tillbaka i mina fobiska tankar kring sniglar. Jag tänkte att jag skulle lägga ut en bild på en snigel under texten men det kändes jättejobbigt att googla på sniglar och få upp massa bilder på en gång. Instinktivt höll jag för ögonen och stängde ner google igen. Det var inte bra. Jag måste göra ett nytt försök med en gång.



Jag gick lite långsamt fram nu och valde en bild på en snigel med skal, för er som följt mitt kämpande mot att komma över min fobi så vet ni ju att det är de s.k. mördarsniglarna och skogssniglarna som är värst att konfrontera men jag sitter här själv och svettas så det får räcka med ett litet steg nu (för två år sedan hade det iof varit helt omöjligt för mig att självmant ens titta på en tecknad bild av en skogssnigel så jag är ju fortfarande väldigt mycket bättre än då). Men det känns ändå ledsamt att inse att jag fallit tillbaka i gamla mönster och jag vet att det bara finns ett sätt att mota tillbaka ångesten - genom konfrontation. Att gång på gång på gång möta det läskiga tills dess att ångesten inte kopplas samman med åsynen av en snigel. Jag vet att jag kan. Jag har tagit mig förbi rädslan en gång, nu gäller det bara att inte hamna i gamla beteenden igen.

Bilden är lånad från http://hem.passagen.se/tabykh/snigelalbum.htm