Lyckas Vara Lycklig

Amor fati

Caroline filosoferar, Min dag Permalink0

Kloka ord på lekplatsen vid Rålambshovsparken ♥ Jag var där med Jocke och alla fyra barnen förra helgen och slogs av hur mysigt det faktiskt är att åka in till stan ibland och "bara hänga". Vi håller oss i princip alltid utanför innerstaden om vi inte gör utflykter till Grönan, Skansen eller vad det nu kan vara förstås. Att ta tåget in, en fika på Kungsholmen och en promenad längs med vattnet till en lekpark var ju hur mysigt som helst. Ibland är less more, helt klart :-)

Efter en väldigt intensiv jobbvecka med flera större aktiviteter och tre övernattningar på hotell sitter jag nu till tonerna av Joel Alme och gör administration/bloggar/facebookar med syrran och lite annat. Ganska mysigt att ta några timmar och låta jobb varvas med andra små aktiviteter utan att ha någon tydlig plan. Jag vet att jag jobbar (för) mycket under september/oktober men ett par timmar vid datorn nu på morgonen gör att jag kan känna en större tillfredsställelse resten av dagen. Har som tur är fått några luckor i schemat de närmaste veckorna och ska se till att ta lite ledigt, kanske ta en dag och och bara strosa runt på stan. Dricka kaffe, titta på folk, shoppa höstkläder. Åhhhhh, det ska jag göra i nästa vecka!!! Hoppas att det magiska höstvädret håller i sig också.

Igår kväll var jag och Jocke på "Mammas nya kille" på Södra teatern och hängde därefter på Gondolen. Vi lade väl halva månadslönen på sjukt goda drinkar men det var det värt, haha! Av någon outgrundlig anledning har jag blivit piggare och piggare med åren, vaknar vid halvsju även efter en sådan kväll och känner mig fokuserad och jobbsugen. Minns när jag pluggade på universitetet i 20-årsåldern, då var jag alltid trött vad jag kan minnas... Fast jag klagar förstås inte, lite mer träning på detta också så blir jag Superwoman vad det lider ;-)

Kanske smet jag iväg till bloggen nu istället för att hantera nästa veckas verkliga utmaning. Jag försöker att lösa en situation som strular till det på måndag då jag har ett uppdrag som facilitator/coach på Häringe slott i Nynäshamn. Ett missförstånd har gjort att jag inte får ihop tiderna för mina pass där ute med att hämta tjejerna (på måndagar har Irma två fritidsaktiviteter efter varandra). Jag har aldrig varit bra på att be om hjälp, vill inte ligga andra till last. Det är nog mest den jag är tillsammans med som jag känner mig trygg med att be om hjälp ifrån. Att inte ha något stöd är ju mitt normalläge här i Stockholm och för det allra mesta reflekterar jag inte över det. Men visst kan det uppstå någon situation per termin då jag känner mig sårbar. Och blir besviken, eftersom jag själv försöker att ställa upp på andra så gott jag kan.

Jag tror att jag skulle behöva bli lite mer hårdhudad, lite mer ego. Men det är ett tveeggat svärd, det där... För det jag uppskattar mest hos mig själv, och är stolt över, det är ju att jag är omtänksam och snäll. Jag tycker att det är viktiga egenskaper som det behövs väldigt mycket av i den här världen. Jag vill inte gärna tona ner de delarna av min personlighet. Men kanske behöver jag faktiskt det, litegrann.

Amor fati, som Nietzsche skulle ha sagt. Det löser sig. Allt löser sig ♥ 

Hoppas att du får en riktigt skön lördag, själv ska jag på kräftskiva ikväll och hoppas på en riktigt bra festkväll :-) KRAM

Livet sätter sina spår ♥

Caroline filosoferar Permalink0
Det finns alltid två sidor av myntet här i livet ♥ Den här bilden togs i lördags när jag hade en härlig tjejkväll ute på stan. När jag såg den tänkte jag först "shit, jag börjar ju bli gammal". Rynkor här och där, och kanske allra mest runt ögonen. Snart 40 år och med ett liv som så här långt har haft sina toppar och dalar, det sätter onekligen sina spår...
 
Tidigare ikväll hittade jag en tio år gammal dagbok i mitt förråd och började läsa. Till viss del hade jag samma tankar då som nu men idag är det där som jag fokuserade på då inte så himla viktigt längre. Eller jo, det är det. Men av andra anledningar. Då önskade jag att jag tränade mer för att vara snygg inför andra. Idag önskar jag att jag tränade mer, för att ha en stark kropp som är kompis med mig och med min ganska hektiska tillvaro. Då var jag ofta hård mot mig själv, idag kan jag också vara hård men jag är också kärleksfull mot mig själv. Och förlåtande. Då tyckte jag ofta att jag såg sliten och trist ut, idag ser jag ju massor av rynkor men jag gillar mig själv mycket mer. Jag vet att det är en grymt sliten klyscha men jag tycker att det är rätt vackert med rynkor. Det ger utseendet karaktär, precis som en tummad och gulnad bok känns mer intressant än en stel, inbunden, som fortfarande är oöppnad (och oläst).
 
Det finns alltid två sidor av myntet här i livet ♥ Det finns alltid olika perspektiv, att förhålla sig till. Jag har själv testat lite allt möjligt, är liberal till mycket här i livet. Framförallt vad människor väljer att göra för livsval. Jag får mig själv en känga då och då, inte IRL men här på bloggen. Jag försöker alltid att påminna mig om att alla människor har sina syften, sina mentala kartbilder och sina drömmar. Jag tror på att vi tillsammans skapar en bättre värld genom att vara nyfikna, modiga, ambitiösa och öppna mot varandra.
 
Så, jag väljer att inte hänga upp mig på en massa rynkor som säkert påskyndats genom både stress, feströkning, sömnlösa nätter och för lite träning genom livet. De är ju faktiskt ganska spännande, de där små sträcken. Varje liten rynka berättar en historia, väljer jag att tänka. När jag sitter hos mamma på sjukhemmet (det var tyvärr allt för länge sedan nu...) tänker jag också på det. Hon har ju tusentals rynkor som tillsammans fogar samman en tunn, liten kropp. Vad berättar de där linjerna för historier egentligen? De där rynkorna är ju som en öppen bok, och berättar sagan om sjuksköterskan Britt. Berättar sagan om hustrun Britt. Berättar sagan om mamman Britt. 
 
Det fascinerar mig. Och det påminner mig om... Att det alltid finns två sidor av myntet, här i livet.

Ett decennium

Caroline filosoferar, Personlig utveckling Permalink4
Imorgon är det första september och därmed den officiella övergången från sommar till höst. Det är dags att lägga den här årstiden till handlingarna, och fokusera på det som komma skall. Jag tycker att den här sommaren har känts lång, redan i april kom värmen och början på maj var magisk med varma dagar och ljumma kvällar. Efter fyra månader av svensk sommar känns hösten välkommen, denna speciella tid som ofta andas förhoppningar om framtiden och innebär nystarter på olika sätt. I vanlig ordning går jag en intensiv jobbhöst till mötes men kanske en lugnare höst, rent känslomässigt, än på många år ♥
 
Det är naturligtvis fantastiskt skönt, att de "tjattrande aporna" i huvudet har lugnat ner sig betydligt. Vissa stunder är det till och med tyst därinne, vilken märklig och samtidigt rogivande förändring. En konsekvens av att hitta ett inre lugn är dock att det är svårare för mig att hitta skrivarglöden. Vad ska jag nu reflektera kring och lyfta fram på bloggen? Den har ju fungerat som en ventil i tio år, sedan hösten 2006 då jag var sjukskriven på halvtid under några månader på grund av en depression och utmattning. Det var då jag både började blogga själv samt började följa ett antal andra bloggar. Det var en skön flykt från verkligheten, och samtidigt en kraftfull kanal för att rensa ut negativa energier samt att fylla på med nytt.
 
Jag har skrivit om massor av saker naturligtvis men kanske framförallt om mina kärleksrelationer. Den svåra tiden innan, under och efter en skilsmässa. Frustrationen över att tappa fotfästet i en relation med en gift man och jobbet med att läka ihop de sår som uppstod under den tiden. De inre förhandlingarna som ofta pågick under de senaste två åren, på grund av en man som jag så gärna ville skulle vara rätt för mig. Osäkerheten kring vad jag saknade, vad jag letade efter. Allt detta skrev jag om och det hjälpte mig många gånger, ibland bara för stunden men också över tid för att komma vidare med mig själv.
 
Och nu? Kanske har jag blivit gammal och trött? Eller gammal och klok? Eller bara gammal? Eller bara klok :-) Inte vet jag fullt ut vad som ligger till grund för den här förändringen men jag känner inte längre något behov av att förhandla. Jag vill bara vara, se vart livet för mig.
 
Självklart går det upp och ner. Den acceptansen har jag funnit, det är sådan jag är. Jag kommer aldrig att enbart röra mig framåt på en stabil motorväg i lagom hastighet. Det är lite guppigt, lite smalt, ibland fantastiskt komfortabelt, ibland lite osäkert vart vägen tar mig. Men så funkar jag. Take it or leave it.
 
Och just det faktumet kanske ligger till grund för att skrivarkrampen är högst tillfällig. Även om version 2,0 av Caroline är mer stabil och "användarvänlig" så kommer det nog att uppstå buggar med jämna mellanrum som behöver fixas till... Och det är då bloggen kommer in i bilden, på samma sätt som tidigare ♥
 
Tio års jubileum i år, det blir nog tio till...
 
KRAM
Till top