Lyckas Vara Lycklig

MITT liv i MINA händer....

Caroline filosoferar, Kärlek, Personligt Permalink0
Ganska ofta känner jag att mitt (inre) liv aldrig står stilla. Det är som att när jag löst en uppgift så ställs jag direkt inför en ny. Som ett sisyfosarbete fast med den avgörande skillnaden att mina uppgifter inte är meningslösa. De berikar mitt liv men kanske kunde "stenarna" få rulla lite långsammare ibland? Jag kan komma på mig själv med att tänka att jag skulle vilja byta plats för en stund med andra människors inre, för att få en förståelse för om de tänker och funderar lika mycket som jag. Min uppfattning är att vi är ganska olika när det gäller vårt inre liv, hur det ter sig. Jag har vänner som mycket mer än jag "gillar läget" och jag uppfattar det som att de överlag är nöjda med sina liv. Detta tror jag har att göra med den uppfattning att vår lycka till ganska stor del är genetiskt betingad, en del människor (t.ex. min syster) har ett startläge där de är positiva och nöjda med livet. Andra människor (som jag själv) har lite närmare till nedstämdhet och startläget är på så sätt ett annat. Min övertygelse är att vi alla behövs i den här världen för vi får och skapar olika slags talanger. Jag tror att den typen som har ett positivt startläge exempelvis kan bli framgångsrika entreprenörer och/eller idrottsmän, de slås inte ner av besvikelser och motgångar utan reser sig på nytt. Många människor med ett lite "dystrare" utgångsläge tror jag kan bli fantastiska inspiratörer på ett eller annat sätt. Det finns säkert många musiker, författare, filmskapare och konstnärer som till viss del finner sin drivkraft i ett inre mörker. Det är en fin tanke, tycker jag. Att vi ALLA behövs.
 
Där jag befinner mig i livet just nu har jag tagit ett stort steg på min professionella väg, vilket jag skrivit om tidigare. Jag ska ta tjänstledigt på deltid och studera fram till jul. Gå vidare i den riktning som jag brinner för, människors psykosociala hälsa. Dit mina tankar går just nu är mer på det personliga planet. Och det handlar om att hitta/bibehålla värdefulla förhållningssätt. Det är något som jag ofta föreläser om, att det är en avgörande faktor i våra liv för att kunna må bra. Att hjälpa oss själva och andra att sortera mellan det vi KAN påverka och det vi INTE KAN påverka.
 
När vi bjuder in nya människor i vårt inre kommer vi förr eller senare att behöva att utforma den sortens strategier, precis som de som älskar oss kommer att behöva göra utifrån hur vi är. Ingen är perfekt och vi har alla våra ryggsäckar. Den kille som jag är tillsammans med har ett brinnande intresse som upptar en stor del av hans (och hans barns) tid ett antal månader under året. Det är förstås såväl inspirerande som vitaliserande med människor som lever så mycket för något de brinner för, som är verkliga eldsjälar inom sitt område. Och lever man i en "kärnfamilj" tror jag att det är lättare, då skapar man en tillvaro tillsammans utifrån ett sådant intresse. För egen del har det inte varit helt enkelt, även om jag verkligen önskar att det vore det. För jag vill ju förstås att han ska hålla sitt intresse vid liv ♥ Jag jobbar som sagt med att hitta ett förhållningssätt som både gör att jag är nöjd med att vara själv en stor del av den här tiden och samtidigt kan vara närvarande och kärleksfull, på distans. Det kanske finns en mening med att jag ska vara mycket med mig själv, där jag befinner mig i mitt liv? Det kanske är stärkande för mig? Sannolikt finns det ingen allenarådande kraft som sitter på dessa svar, förutom inom mig själv förstås. Om jag vill få detta att funka så måste jag ju välja att det är bra, och att det går att skapa ett gott liv utifrån de förutsättningarna som råder. För det mesta ligger ju den valmöjligheten i våra egna händer. 
 
Hoppas att du har en fin helg, kramar ♥

Tillbaka till skolbänken

Carolines jobb, Personlig utveckling Permalink1
Livet är fullt av vägskäl. Varje given situation är egentligen ett vägskäl. Men de flesta är så självklara och/eller omedvetna att vi inte reflekterar över vilken väg vi väljer... Sedan finns det förstås de där stora vägskälen också, de som kan påverka hela vår framtid. Ibland visar sig ju även ett till synes obetydligt val få oanade konsekvenser.
 
Hur som helst så står jag just nu vid ett medvetet vägskäl. Jag har redan bestämt i vilken riktning jag ska gå. Det beslutet har mognat, växt fram, och plötsligt en dag mellan jul och nyår föll allt på plats.
 
Jag vet sedan länge att min mitt syfte och min livsuppgift är att hjälpa människor. Hjälpa dem att hitta sin egen mening, och sin kraft. Jag gör det på jobbet. Och som volontär hos Tjejzonen. Jag gör det i andra sammanhang också, förstås, men framföllt på dessa två arenor. Jag har funderat ganska länge på att vidareutbilda mig. Jag har varit inne på KBT steg 1 eller en grundläggande utbildning i psykoterapi. Bägge dessa inriktningar är kostsamma och kräver mycket fokus under ett par års tid. Jag har landat i att jag inte där i livet just nu, som "varannanvecka-mamma" med ganska små barn och heltidsjobb (och med en period av utmattning i bagaget).
 
Men jag vill verkligen ta ett (stort) steg i önskad riktning nu. Därför har jag bestämt mig för att ta tjänsteldigt på 25 % från mars till december för att utbilda mig till stress- och avspänningspedagog hos Sverigehälsan. Det känns helt rätt, spännande och meningsfullt. Stress sägs ju vara vår tids epidemi, en folksjukdom, och kostar oändligt mycket lidande och resurser för alla inblandade. Så många människor, grupper och organisationer som är drabbade av långvarig stress. Det finns mycket att göra "där ute", för att komma åt den här negativa trenden. Och de som mår allra sämst är unga människor. Det är en allvarlig utveckling.
 
Jag kommer också under våren att läsa en universitetskurs via jobbet; "Arbetsmijlö i det nya arbetslivet" för att bland annat få mer kunskap kring den nya arbetsmiljöföreskrift som togs i bruk i mars förra året. I den regleras krav i arbetet, ohälsosam arbetsbelastning, organisatorisk arbetsmiljö, resurser för arbetet och kränkande särbehandling. Den nya "Afsen" lägger ett större ansvar än tidigare på arbetsgivaren, att bland annat se till att varje medarbetare får möjlighet att varva arbetstoppar med tillräcklig återhämtning. 
 
Min dröm är att i framtiden jobba mer med individuella samtal igen, och att kunna kombinera det med att föreläsa om stresshantering, lycka och arbetsglädje ♥ Kanske fortsätta jobba halvtid på Unionen med stressrelaterade frågor, och i egen verksamhet resten av tiden.
 
Vilken är din dröm för det här året, eller på längre sikt?
KRAM

Magiska stunder ♥

Kärlek, Njutbart, Personligt Permalink1
Magiska stunder ♥ Jag har haft en hel del sådana den senaste tiden. Den här morgonen i förra veckan, då vi tog en skotertur över fjället innan det var dags att lämna Tänndalen för vardagen i Stockholm igen var utan tvekan en sådan stund. Jag älskar den här bilden på Irma när hon mitt på fjället får för sig att hjula några gånger över den knarrande snön, i skarp kontrast till den kompakta tystnaden. Magiska stunder, som sagt.
 
Välkommen 2017 känns ju lite sent att uttrycka den 14 januari. Fast med tanke på att det är 350 dagar kvar av året kanske det ändå är på sin plats. Jag blickar tillbaka på ett 2016 som (i vanlig ordning kanske, haha) visade sig innehålla flera höjdpunkter, några käftsmällar och en hel del oväntade händelser. Det största som hände under förra året var förstås att jag äntligen träffade helt rätt på kärlekens väg. Plötsligt händer det. Det hade nog förvisso en del att göra med att jag också var redo för att öppna upp och låta den stora kärleken komma in. Och det var ju himla bra att just då korsade Jocke mina vägar. Som med allt annat i livet handlar kärleken till stor del om tur, tajming, tro, tålamod och "taking action". Typ.
 
Förra året jobbade jag under sex månader till viss del i Göteborg och det var fint att få träffa mamma på regelbunden basis. Om någon undrar så lever lilla mamma fortfarande, men inte mycket mer än så... Jag önskar att hon fick somna gott en kväll och i sömnen få göra sin sista vandring. Lugnt och stilla, med alla fina minnen från hennes liv i tryggt förvar. Men jag kan inte påverka det skeendet förstås, och ingen annan heller.
 
Halvåret med pendling till Göteborg, en intensiv sommar, en ännu intensivare jobbhöst och några (läs; flera) känslomässigt ansträngande år i ryggsäcken ledde till en kraschlandning i början av oktober. Jag jobbar heltid igen, sedan den 8 december, och det går bra. Men jag är inte mitt forna jag, det är jag inte. Ibland funderar jag på om jag någonsin kommer att bli det... Och om det ens är eftersträvansvärt? I december fick jag en fråga om jag ville bli intervjuad av Metro och berätta lite om min väg från högpresterande coach och föreläsare (om bl.a. stress, stresshantering och välmående) till att själv slå huvudet i väggen. Du hittar artikeln här om du vill läsa den.
 
2016 avslutades med en fantastisk jul i London. Bara jag och Jocke och en magisk stad i glimrande julskrud. Så otroligt mysigt. Jularna utan barnen kommer nog att firas på liknande sätt framöver, eller kanske på en sandstrand någonstans. Det var verkligen så bra som vi hoppades på att det skulle vara. Och att komma hem, jobba några (mellan)dagar och därefter åka till fjällen för nyår och tio dagars semester i Tänndalen/Hamra/Funäsfjället gjorde att mitt 2016 trots allt landar på fyra ♥♥♥♥ av fem möjliga. Kan 2017 bli en fullpott tro? På det personliga planet alltså. På samhällsnivå tror jag tyvärr att vi går i den andra riktningen men det finns det ju så många andra kloka och kunniga personer som skriver om.
 
Så 2017 blir året när jag - då, som nu, för alltid - använder bloggen och mina ord för att fortsättningsvis reflektera över livets glädjeämnen och svårare stunder. I vilken omfattning det blir vet jag dock inte, jag bloggar helt utan prestation numera och som ni märker kan det innebära att det går en dag mellan inläggen. Eller sex veckor.
 
Jag hoppas i alla fall att du som läser har haft det riktigt bra den senaste tiden och jag önskar dig allt gott under detta år.
KRAMAR
Till top