Lyckas Vara Lycklig

Jante, Luther & deras motpoler

Caroline filosoferar, Min dag Permalink0
Den här veckan har jag träffat två personer som betyder mycket för mig och som hjälper mig att hitta tillbaka på kärlekens väg när jag tappar fotfästet för en stund. Den ena är min coach Silje som är en av de klokaste, coolaste och mest genuina människor jag träffat. Jag började gå hos henne 2013 och tror nog att så länge hon fortsätter att jobba med det hon gör så kommer jag att återkomma till henne med jämna mellanrum ♥ Jag har inte träffat henne på flera månader nu och det var verkligen på tiden. Vi hade ett grymt bra samtal och jag fick flera användbara verktyg med mig från vårt samtal, strategier jag kommer att använda för lång tid framöver.
 
Den andra är min älskade syster Cisse som är en stor inspirationskälla för mig och som har bott hos mig tre nätter den här veckan. Det finns ingen som skiter så mycket i Jante och Luther som hon gör! Hon kastar sig ut, varje dag, och hon skapar nya vänskapsband vart hon sig än i världen vänder. Efter 22 år i Italien är hon full av nyanser och hon är lika stolt över sitt svenska ursprung som sina italienska värderingar och traditioner. Igår berättade hon att hon gett sin yngsta dotter en liten lektion i att vända surhet till glädje då de stötte på en högst otrevlig person som jobbade i charken på deras lokala varuhus vid Comosjön. Cisse vägrade låta sig smittas av hans attityd utan tänkte istället att den personen behöver nog lite kärlek. Och när de skiljdes åt efter några minuter hade hans ansikte spruckit upp i ett stort leende och de skojade om fotboll och annat. Det där en så beundransvärd kompetens tycker jag, att vilja och kunna öppna upp även de till synes mest sura och bittra människor och skjuta in en pil med värme och kärlek i deras hjärtan. Världen behöver människor som min syster, den saken är klar!!! Jag måste dock ta lite fler bilder på oss två tillsammans insåg jag nu när jag scrollade i arkivet, det är ju skandal att jag behöver gå över tre år tillbaka i tiden för att hitta sammanhang där vi har fastnat på samma bild :-)
 
Jag hade storslagna planer för min lördag ska ni veta! Jocke har varit i Åre nästan hela veckan och kom inte hem förrän sent igår kväll så lördagen skulle vikas enbart åt välgörande aktiviteter. Jag hade bokat in mig på två yogapass, planerade för att tillbringa många sköna timmar på gymmet med mig själv. Jag skulle laga nyttig mat, kanske gå ut i solen, städa lite, jobba ett par timmar, utnyttja dagen till max.
 
Den uppmärksamme kanske noterade nu att jag skrev i "konditionalis 2" vilket är namnet på det tempus man använder för att beskriva handlingar eller tillstånd som kunde ha inträffat i framtiden vid vissa villkor. Allt det jag här ovan beskrev HADE nämligen KUNNAT inträffa OM det inte vore för att jag gick på afterwork på fredagskvällen och hade väldigt trevligt med min kompis Victoria och hennes nya sambo :-) Efter vin, god mat (och dessert förstås), drinkar och kvällens sista (och kanske något onödiga) margarita blev det en taxifärd hem och när jag vaknade igår insåg jag snabbt att en hälsosam lördag kan jag glömma... Fast det bidde en ganska härlig lördag ändå, jag låg i sängen hela förmiddagen och lyssnade på "Sälj" av Fredrik Eklund på Storytell, därefter åkte jag till Vaxholm och låg två timmar i soffan och lyssnade på "Sälj". Och sedan gick jag en promenad i en timme och lyssnade på... "Sälj", haha. Den boken passar nämligen utmärkt in i mitt liv just nu efter all inspiration jag fått med hjälp av syrran, Silje och mig själv under veckan som gått.
 
Sunday, funday.
Idag är jag helt återställd och nu jäklar!!! Oj, oj, oj vad jag ska maxa den här dagen :-) Snart ska jag gå ut och powerwalka, har tre timmar kvar (av nio) på boken så mitt mål är att lyssna igenom den under dagen. Och sedan ska jag jobba, kanske träna och fixa något härligt till söndagsmiddag. Jocke hann jag se i en kvart ungefär innan han och hans äldsta kille åkte iväg till en slalomtävling i Huddinge tidigt imorse. Jag skrev för ett tag sedan att det inte var helt enkelt för min del att acceptera att jag behöver vara själv en stor del av tiden i vår relation... Nu tycker jag att det funkar bättre, jag väljer att se ensamheten som en möjlighet till skapande/reflektion/utveckling. Jag har ju inte varit själv sedan jag var 20 och nu är jag i en kärleksrelation där jag även är "ensam" på samma gång, det är ganska nyttigt för min del. 
 
Ha nu en underbar söndag, stoooooor kram!!!

Your perfect imperfections ♥

Caroline filosoferar, Kärlek Permalink0
Lilla Majken ♥ Nu har hon haft hög feber i snart fyra dagar, jag förstår inte varför den inte försvinner? Hon har ju inga andra symtom (förutom ont i magen men det kommer och går, tyvärr) och när jag pratade med Vårdguiden ikväll så rekommenderade de mig att åka till vårdcentralen imorgon. Så jag får kasta mig på telefonen när de öppnar åtta och hoppas att vi kan få en tid under morgondagen. Bilden är från igår när jag tyckte att hon var mycket bättre och vi åkte in till stan, vi hade nämligen fått teaterbiljetter av Jockes föräldrar till Mio min Mio på Stadsteatern och gick dit med hela hans familj. Teatern var väldigt bra och mysig, tyvärr så blev Majken betydligt sämre igen när vi var på plats och fick mestadels vila i min famn.
 
Sitter här vid köksbordet med tända ljus, pianomusik (från fantastiska filmen La La Land) i bakgrunden och ett glas rött bredvid datorn. För några dagar sedan när jag skrev här på bloggen var jag glad, ikväll är jag lite melankolisk. Ibland önskar jag att jag vore som "alla de andra" där ute, de som är glada och nöjda och enkla och... Men det här är ju jag. Det finns något sorgset i mina ögon, i min själ, som jag bär med mig. Vad kommer det ifrån? Hade jag det i blicken redan när jag föddes? Fanns det med mig innan jag ens var påtänkt? Och jag vet ju att "alla de andra" har sitt men ibland tror jag ändå att många människor där ute inte har detta melankoliska drag som jag har. De kanske helt enkelt är födda med en annan sammansättning av känslolägen?
 
Vem skriver jag för egentligen? För vems skull återvänder jag hit? Jag är inne på mitt tolfte år på bloggen nu, det är ju inte klokt!!! Det är galet, vad hände med alla dessa år egentligen? Vart tog de vägen? Men i alla fall, vem skriver jag för? Jag vet att jag skriver för mig själv, och för mina barn. Detta är en gåva jag vill ge dem, att om de vill i framtiden så ska de kunna förstå sin mamma. Veta vem hon var, vad som gjorde henne överlycklig och vad som gjorde henne sorgsen. Jag vill att de ska möta alla livets skeenden utan rädsla, med tillförsikt och nyfikenhet. Jag hoppas att mina ord kan bidra till det.
 
Jag skriver också för dig som finner någon slags kraft i att inte vara ensam med livets alla smekningar och käftsmällar. Jag vet att många endast vill dela glädjen och ljuset, de vill inte lyfta fram något trist och tråkigt inför öppen ridå utan enbart livets goda stunder. Och många trivs nog väldigt bra på den sortens bloggar, en oas att vila sig vid en stund. Att följa en vacker människa med ett till synes perfekt hem, en perfekt kropp, ett brinnande intresse för nyttig mat och smakfull inredning, en kraftfull partner och flera barn med rosenröda kinder och massor av intressen. Jag tror att många mår bra av att få bli inspirerade, och förundras, för en stund. Jag tror dock även att det finns människor där ute som finner glädje i att känna samhörighet, inte bara i det ljusa utan även i det dunkla. Som finner trygghet i läsa om någon som är full av sårbarhet och skam, men också av kärlek och stolthet. Någon som är alla nyanser av livet ♥
 
Ibland tänker jag att jag verkligen ska ta ett krafttag med bloggen, satsa på den helhjärtat. Se om den nakna sanningen hos en helt vanlig kvinna, där inget egentligen är perfekt, men mycket är vackert i sin sårbarhet, skänker glädje och mening för människor. Ibland har jag lust att bara ställa mig på barrikaderna och skrika; Vad f*n håller vi på med??? Vi mår sämre än någonsin i detta vackra land, vad är det som vi har tappat bort på vägen? Varför kan vi inte bara älska oss själva, varandra, och livet för vad det är?
 
'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all of you, oh oh
 
♥ ♥ ♥

Sharing is caring ♥

Carolines jobb, Kärlek, Min dag, Personligt Permalink0
Så många vackra dagar det här livet består av. Så många små och stora stunder, att fascineras av. Varje år, årstid, månad, vecka, dag, timme och minut har något vackert att bjuda på. Det gäller bara att se det.
Vaxholm är magiskt fint på sommaren men jag tycker nästan att det är lika vackert den här årstiden, om inte annat så när solen lyser :-) Jag hoppas att det kommer en dag om en inte alltför avlägsen framtid när jag bor i den här kommunen. Med massor av barn (fyra, närmare bestämt) och en man som jag väldigt kär i ♥
Varje möte har en mening, varje kärleksrelation fyller en med rikedom. Varje årsring på livets träd betyder något. Ändå, det finns möten som får en mer avgörande skillnad än andra, för att lägga till bitar i livets pussel som fattats en. Du, Jocke, är en pusselbit i mitt liv som jag nog sökt efter i många år. Din närvaro i mitt liv gör mig lugn. När du är nära är jag så hel som jag kan bli. Älskar dig för evigt.
 
Hej fina bloggvän!
Jag hoppas att du njuter av mars månad, tiden då ljuset och våren tränger igenom på nytt. Även om det plötsligt kom massa snö (och slask) så kan väl ingen förneka ljuset som följer oss nu? Sååååå härligt.
 
Det passerade visst en hel månad utan att jag besökte min kära blogg. Vart tog februari vägen egentligen? Det var månaden då jag blev överraskad av Jocke med en fantastisk helg på Grand hotell i Saltsjöbaden, månaden då jag överraskade honom tillbaka, månaden då vi bokade resa till Rom, månaden då jag höll massor av stressföreläsningar, månaden som avrundades med att vi packade in alla kids i bilen och drog till Tänndalen på supermysigt sportlov med hans föräldrar. En riktigt bra månad alltså, på alla plan utan på "bloggplanet" då ♥
 
Nu är det en ny månad och nya tag. Idag gjorde jag något läskigt, roligt, härligt och kanske början på något större? Jag höll min första (personliga) föreläsning om stress i privat regi. Läskigt att stå inför 40 personer och berätta om min innersta skam, mina innersta "misslyckanden". Men jag gör det. För att jag tror på att "sharing is caring". Jag tror på att om vi visar upp vår sårbarhet för varandra, så blir vi starkare och tryggare. Om jag kan få en enda person på mina föreläsningar att känna sig mindre ensam med sin ångest/oro/sårbarhet så är det ju värt att jag berättar något om det jag varit med om.
 
Efteråt var jag orolig, rastlös, tömd och också stolt över att jag gjorde det. Med alla de känslorna i en salig röra fanns det bara en sak att göra. Åka till gymmet och gå på en yogaklass. Ibland används uttrycket att man aldrig ångrar ett genomfört träningspass. Det kan jag förvisso hålla med om men än mer känner jag att yogan ALLTID, ALLTID för något gott med sig. Den lugnar, den stärker, den stabiliserar, den vitaliserar. Jag älskar att vara nära andra människor i yogastudion och känna hur vi delar energier med varandra. Även om ingen bryr sig om vad någon annan gör i stunden, så känns det ändå som att vi är kärleksfulla med varandra.
 
Sharing is caring.
Vem vill du ge något idag?
♥♥♥
Till top