Lyckas Vara Lycklig

Sliding doors

Caroline filosoferar Permalink1
Imorgon är det en stor dag ♥ Då börjar Majken förskoleklass och Irma börjar tvåan, hur kunde mina tjejer bli så stora så fort??? Och jag som inte har åldrats en dag, haha! Känns härligt att de äntligen får gå i skolan, bägge två. Det har de längtat efter.
 
Den här dagen som kortet är taget på bär jag för övrigt med som ett fint minne till kommande ruggiga novemberkvällar. Det var en av de sista varma dagarna innan semestern var slut och vi hade en sådan där riktigt härlig stund i skärgården med extra allt. Även om jag älskar Bohusläns karga klippor i själ och hjärta så har jag fått inse under årens lopp att Stockholms skärgård också har en hel del att erbjuda :-)
 
Så var det redan den 17:e augusti, fortfarande sommar enligt kalendern fast det onekligen känns ganska höstigt just nu. I måndags fick jag "akut" köpa en höstjacka och idag på vägen hem en sjal... Funderade allvarligt på vantar också men det vägrar jag att börja med redan. Då är det bättre att frysa lite ;-)
 
Jag gillar verkligen den här tiden på året, det har jag alltid gjort. Det är på något sätt möjligheternas tid, omstarter och nystarter är ett välkommet inslag. Jag minns att jag förra hösten var lite vemodig, hade jag kunnat backa bandet så hade jag ruskat tag om mig själv och sagt "skärp dig!"... För det fanns verkligen ingen vettig anledning till att jag var deppig men, förstås, jag tyckte ju det då. 
 
Jag satt härom kvällen och läste igenom en del inlägg från förra sommaren och hösten, jag tycker att det är värdefullt någon gång ibland att backa bandet och verkligen minnas vad jag tänkte och kände vid den tidpunkten. Om någon förutseende "typ" hade sagt till mig där och då vart jag skulle befinna mig idag hade jag nog inte trott på det. Men outgrundliga äro herrens vägar, eller hur...
 
Jag fascineras av tanken på budskapet i filmen "Sliding doors". Så, till synes, obetydliga val som vi gör som formar hela vår framtid. Vem vi till exempel blir kära i, gifter oss med och får barn tillsammans med. Det är ju egentligen en otrolig slump att just mina barn blev till, eller dina. Hade vi gått ut på krogen kvällen innan, eller kvällen efter, så kanske vi hade träffat en annan person som vi blivit dödligt förälskade i. Och därmed hade vi satt helt andra barn till världen... Jag tror inte en sekund på att det enbart finns några få människor där ute som är våra själsfränder. Det finns förstås tusentals människor runt om i världen som vi skulle kunna falla för, det är nog snarare en fråga om tur och timing om vi gör det eller inte. Samtidigt är det ju kanske inte så himla lätt att hitta "helt" rätt, om man nu någonsin gör det. Och det kanske inte heller behöver vara "helt" rätt? Vad finns det då att utveckla hos sig själv och den andra personen? Vad finns det då att utmanas av?
 
Men för att vända på steken så kan jag ibland känna en så otroligt stark samhörighet med vissa människor. Det är som att våra vägar har korsats förut, i en annan tid. I ett annat liv. Efter att ha pratat en kort stund så förstår vi varandra, kommunikationen flyter så som en dans som går av sig självt. Utan ansträngning infinner sig ett flow, ett lugn, en lyckokänsla. Det är inte så många gånger jag har upplevt det på riktigt men det har hänt och det är otroligt häftigt. Kanske har jag då mött en tidigare själsfrände? Någon som har varit en stor och betydelsefull del av mitt tidigare liv?
 
Ibland blir jag inte klok på vem jag är och vad jag tror på. Jag är rationell och andlig på samma gång. Tror på slumpen, och på ödet. Men det kan väl få vara så? Allting måste ju inte vara "antingen eller" här i världen...
 
Vad tror du? Är den sanna och enda kärleken en utopi eller är den fullt möjlig? Hur många själsfränder finns det egentligen där ute? Är allting förutbestämt eller styrs vi enbart av slumpen? Och har vi vandrat på jorden tidigare? Eller är det här den första, och enda, vändan :-)
 
KRAMAR

Budapest ♥

Njutbart Permalink2
Ett par dagar i Budapest tillsammans med Jocke och mina vänner Jessica och Daniel fick avsluta den här sommar(semestern) 2016. En fantastisk stad som jag redan längtar tillbaka till. Vi bodde på hotel Boscolo och det kan jag verkligen rekommendera, ett klassiskt lyxhotell med fina rum och härlig frukost som serverades i en magnifik miljö. Det berömda café New York återfinns i hotellets entréplan. På den här bilden befinner vi oss dock vid det gamla slottet, hela staden kryllar ju av vackra byggnader men det här är förstås något utöver det vanliga!
Vackra byggnader på dagtid i solgasset, när mörkret faller på är det istället massor av lampor som lyser upp en del av stadens mäktigaste byggnader och det var så stämningsfullt ♥
Plötsligt händer det... Den sökande och ibland lite oroliga själen blev lugn. Och min intention är att det ska förbli så den här gången, det är nämligen en jäkligt skön känsla ;-)
Fredagskvällen blev helgens bästa, vi började med omsorgsfullt gjorda drinkar på stadens mest anrika hotell Four Seasons. Jag tyckte att det var charmigt att hon som gjort drinkarna kom ut i hotellfoajén enbart för att höra vad vi tyckte om dem, när vi sade att de var de bästa vi testat i Budapest blev hon väldigt nöjd. En kort promenad bort från Four Seasons ligger den italienska restauragen Pomodoro och den är väl värd ett besök. Riktigt trevlig personal, jättegod mat och mycket prisvärt. Ett hett tips om du tänkte åka till Budapest snart. Vilket jag verkligen tycker att du ska göra!
Efter en lång middag med mycket vin och grappa åkte vi till "360 bar" som ligger högst upp på ett tak, inte så långt ifrån vårt hotell. Vi förevigade oss själva i hissen upp, man kan ju tro att jag och Jocke fått något suspekt i våra drinkar tidigare under kvällen ;-)
Kvällen avrundades på bästa fjortismanér med en flaska mousserande och några cigarrer på en parkbänk (kanske mest parkbänken som var fjortis vid närmare eftertanke...) och därefter riktigt god gyros kebab vid femsnåret på morgonen. Så otroligt befriande att någon gång om året ha en sådan galen kväll.
Glömde... Femtioelva selfies på kebabstället är kanske också lite fjortis...
 
Tillbaka i hemmets trygga vrå efter en superhärlig helg i en superhärlig stad!!! Nu kan hösten komma, jag känner mig redo för vad den har att erbjuda. Och jag är så glad över att jag tycks ha hittat det där lugnet som jag har letat efter så länge. Och nej, jag har inte hittat det i någon annan. Jag har hittat det i mig själv. Men anledningen till att jag har hittat lugnet är för att jag har varit sann mot mig själv. Och det är f*n inte det enklaste, jag kan mer än väl förstå drivkraften i att välja den enkla vägen. Men om man inte är helt nöjd med sin tillvaro, då blir aldrig den vägen enkel. Inte över tid. Välj kärlekens väg och har tilltro till att den bär dig framåt, även om vägen är snårig ibland. Våga vara kvar i det som är jobbigt. Ha tilltro till att allt kommer att ordna sig. Och glöm aldrig att lycka inte är en plats... Det är en resa. Som pågår hela, hela tiden.
 
Ta hand om dig, stor kram ♥

Bad hairsummer :-)

Caroline filosoferar Permalink1
Att ha en "bad hairday" vet jag inte så mycket om... Att ha en "bad hairsummer" är en helt annan sak, det kännetecknar nämligen den här sommaren :-) Kombinationen av att jag är värdelös på att fixa med mitt hår och att jag gick till en sjukt dålig frisör för ett tag sedan gör att jag ser ut som miss Swinto varje dag (denna bild är dock ett skräckexempel, riktigt så illa är det inte hela tiden... Bara nästan, haha). Men vem bryr sig??? 38 år fyllda känner jag mig klokare än någonsin, sann skönhet kommer verkligen inifrån! Tycker jag ser exempel på det varje dag, överallt.
 
Godmorgon bloggvänner!
Idag bär det av ner till Göteborg, jag kan ju inte gärna tillbringa två veckor på Västkusten utan att åka ner till lilla mamma ♥ Det blir mysigt för tjejerna också att få träffa henne. Eller... Mysigt är kanske fel ord i sammanhanget. Det är inte speciellt mycket som är mysigt med en svårt alzheimerssjuk människa vars säng på demensavdelningen är ens fängelse. Ordet jag tänker på är kanske snarare meningsfullt, för oss alla fyra. På lite olika sätt.
 
De senaste dagarna har jag tänkt litegrann på begravningar. Det låter sannolikt deprimerande men det är inte på det sättet jag har tänkt på dem. Ibland kan tanken på begravningar, min egen eller andras få mig att höja blicken. Hitta känslor, byta perspektiv. Egentligen är det märkligt hur lite vi pratar om döden i vår del av världen. Min uppfattning är i alla fall att den är minde värdeladdad i andra kulturer. Nu när min mamma befinner sig på den sista stationen på sin livsresa blir det naturligt att tänka lite extra på just avslutet. Och jag väljer att tro att det finns något mer, efter döden. På något sätt. I någon form. Jag tycker om att tänka så i varje fall och då kan det knappast vara av ondo. Att universum är evigheten och att vi alla är en del av den. En lika stor del, oavsett vilka vi är och vilka vi har varit. Vi är alla lika betydelsefulla. Vi är alla lika betydelselösa. 
 
Nä, nu ska jag sluta att filosofera så här på morgonkvisten... Ska nog gå ut på altanen och reda lite i mitt trasselsudd till hår istället ;-)
 
KRAAAAAM
Till top