Lyckas Vara Lycklig

Tillbaka till skolbänken

Carolines jobb, Personlig utveckling Permalink1
Livet är fullt av vägskäl. Varje given situation är egentligen ett vägskäl. Men de flesta är så självklara och/eller omedvetna att vi inte reflekterar över vilken väg vi väljer... Sedan finns det förstås de där stora vägskälen också, de som kan påverka hela vår framtid. Ibland visar sig ju även ett till synes obetydligt val få oanade konsekvenser.
 
Hur som helst så står jag just nu vid ett medvetet vägskäl. Jag har redan bestämt i vilken riktning jag ska gå. Det beslutet har mognat, växt fram, och plötsligt en dag mellan jul och nyår föll allt på plats.
 
Jag vet sedan länge att min mitt syfte och min livsuppgift är att hjälpa människor. Hjälpa dem att hitta sin egen mening, och sin kraft. Jag gör det på jobbet. Och som volontär hos Tjejzonen. Jag gör det i andra sammanhang också, förstås, men framföllt på dessa två arenor. Jag har funderat ganska länge på att vidareutbilda mig. Jag har varit inne på KBT steg 1 eller en grundläggande utbildning i psykoterapi. Bägge dessa inriktningar är kostsamma och kräver mycket fokus under ett par års tid. Jag har landat i att jag inte där i livet just nu, som "varannanvecka-mamma" med ganska små barn och heltidsjobb (och med en period av utmattning i bagaget).
 
Men jag vill verkligen ta ett (stort) steg i önskad riktning nu. Därför har jag bestämt mig för att ta tjänsteldigt på 25 % från mars till december för att utbilda mig till stress- och avspänningspedagog hos Sverigehälsan. Det känns helt rätt, spännande och meningsfullt. Stress sägs ju vara vår tids epidemi, en folksjukdom, och kostar oändligt mycket lidande och resurser för alla inblandade. Så många människor, grupper och organisationer som är drabbade av långvarig stress. Det finns mycket att göra "där ute", för att komma åt den här negativa trenden. Och de som mår allra sämst är unga människor. Det är en allvarlig utveckling.
 
Jag kommer också under våren att läsa en universitetskurs via jobbet; "Arbetsmijlö i det nya arbetslivet" för att bland annat få mer kunskap kring den nya arbetsmiljöföreskrift som togs i bruk i mars förra året. I den regleras krav i arbetet, ohälsosam arbetsbelastning, organisatorisk arbetsmiljö, resurser för arbetet och kränkande särbehandling. Den nya "Afsen" lägger ett större ansvar än tidigare på arbetsgivaren, att bland annat se till att varje medarbetare får möjlighet att varva arbetstoppar med tillräcklig återhämtning. 
 
Min dröm är att i framtiden jobba mer med individuella samtal igen, och att kunna kombinera det med att föreläsa om stresshantering, lycka och arbetsglädje ♥ Kanske fortsätta jobba halvtid på Unionen med stressrelaterade frågor, och i egen verksamhet resten av tiden.
 
Vilken är din dröm för det här året, eller på längre sikt?
KRAM

Magiska stunder ♥

Kärlek, Njutbart, Personligt Permalink1
Magiska stunder ♥ Jag har haft en hel del sådana den senaste tiden. Den här morgonen i förra veckan, då vi tog en skotertur över fjället innan det var dags att lämna Tänndalen för vardagen i Stockholm igen var utan tvekan en sådan stund. Jag älskar den här bilden på Irma när hon mitt på fjället får för sig att hjula några gånger över den knarrande snön, i skarp kontrast till den kompakta tystnaden. Magiska stunder, som sagt.
 
Välkommen 2017 känns ju lite sent att uttrycka den 14 januari. Fast med tanke på att det är 350 dagar kvar av året kanske det ändå är på sin plats. Jag blickar tillbaka på ett 2016 som (i vanlig ordning kanske, haha) visade sig innehålla flera höjdpunkter, några käftsmällar och en hel del oväntade händelser. Det största som hände under förra året var förstås att jag äntligen träffade helt rätt på kärlekens väg. Plötsligt händer det. Det hade nog förvisso en del att göra med att jag också var redo för att öppna upp och låta den stora kärleken komma in. Och det var ju himla bra att just då korsade Jocke mina vägar. Som med allt annat i livet handlar kärleken till stor del om tur, tajming, tro, tålamod och "taking action". Typ.
 
Förra året jobbade jag under sex månader till viss del i Göteborg och det var fint att få träffa mamma på regelbunden basis. Om någon undrar så lever lilla mamma fortfarande, men inte mycket mer än så... Jag önskar att hon fick somna gott en kväll och i sömnen få göra sin sista vandring. Lugnt och stilla, med alla fina minnen från hennes liv i tryggt förvar. Men jag kan inte påverka det skeendet förstås, och ingen annan heller.
 
Halvåret med pendling till Göteborg, en intensiv sommar, en ännu intensivare jobbhöst och några (läs; flera) känslomässigt ansträngande år i ryggsäcken ledde till en kraschlandning i början av oktober. Jag jobbar heltid igen, sedan den 8 december, och det går bra. Men jag är inte mitt forna jag, det är jag inte. Ibland funderar jag på om jag någonsin kommer att bli det... Och om det ens är eftersträvansvärt? I december fick jag en fråga om jag ville bli intervjuad av Metro och berätta lite om min väg från högpresterande coach och föreläsare (om bl.a. stress, stresshantering och välmående) till att själv slå huvudet i väggen. Du hittar artikeln här om du vill läsa den.
 
2016 avslutades med en fantastisk jul i London. Bara jag och Jocke och en magisk stad i glimrande julskrud. Så otroligt mysigt. Jularna utan barnen kommer nog att firas på liknande sätt framöver, eller kanske på en sandstrand någonstans. Det var verkligen så bra som vi hoppades på att det skulle vara. Och att komma hem, jobba några (mellan)dagar och därefter åka till fjällen för nyår och tio dagars semester i Tänndalen/Hamra/Funäsfjället gjorde att mitt 2016 trots allt landar på fyra ♥♥♥♥ av fem möjliga. Kan 2017 bli en fullpott tro? På det personliga planet alltså. På samhällsnivå tror jag tyvärr att vi går i den andra riktningen men det finns det ju så många andra kloka och kunniga personer som skriver om.
 
Så 2017 blir året när jag - då, som nu, för alltid - använder bloggen och mina ord för att fortsättningsvis reflektera över livets glädjeämnen och svårare stunder. I vilken omfattning det blir vet jag dock inte, jag bloggar helt utan prestation numera och som ni märker kan det innebära att det går en dag mellan inläggen. Eller sex veckor.
 
Jag hoppas i alla fall att du som läser har haft det riktigt bra den senaste tiden och jag önskar dig allt gott under detta år.
KRAMAR

Kill your darlings!

Caroline filosoferar, Personlig utveckling, Personligt Permalink0
Godmorgon bloggen, onsdagen den 7 december 2016 ♥ Jag och Majken är hemma idag, av olika anledningar. Eller ändå inte. Majken har varit sjuk så hon får en extra vilodag hemma innan hon får gå till skolan igen. Och jag har, som ni vet, varit sjukskriven och detta är sista dagen innan jag börjar jobba heltid imorgon. Jag jobbar 75 % sedan tre veckor tillbaka och om jag inte missminner mig så är det exakt två månader sedan jag bröt ihop på jobbet, 7 oktober var det vill jag minnas. Det ska bli skönt att komma tillbaka "för gott". De resterande veckorna av 2016 blir också ganska lugna och sedan gäller det att hitta ett bra flow inför nästa år. 
 
Det känns längesedan, och ändå inte. Det har varit bra veckor, och ändå inte. Med handen på hjärtat har det varit ganska mycket upp och ned. Min kloka vän Johan var här en dag och vi pratade om hur skeendet för kris och utveckling ofta ser ut. Risken är att man kör på utifrån en (medveten eller omedveten) strategi som uppenbarligen inte fungerar så väl över tid. Förr eller senare stöter man på rejält motstånd och trillar ner i ett krisläge. Efter en stund tar man sig sannolikt ur den akuta krisen och det är ju då det blir verkligt intressant. För det som är lätt hänt, och som jag gjort många gånger, är att man går tillbaka till den gamla strategin igen (den funkar ju ofta jäkligt bra tills dess att den inte funkar alls...). Nästa gång man smäller i väggen tar det mer kraft och tid att ta sig ur "krisloopen". Och så där lär det hålla på tills man antingen ändrar strategin på riktigt alternativt smäller i så hårt att man, rent krasst, dör eller tvingas till andra strategier som kanske är betydligt mindre önskvärda. Och där är det nog inte så många som vill hamna... Inte jag heller.
 
Så jag ser det som positivt att det har varit både lätt och svårt, skönt och jobbigt, spännande och frustrerande. För det tyder på att jag faktiskt både VILL och GÖR saker annorlunda den här gången. Är det något som jag har ägnat mig åt den här hösten så är det "kill your darlings" och det är fan inte roligt! Men nödvändigt.
 
Och ju mer jag skalar bort, på alla plan, desto tydligare blir det vad som faktiskt betyder något. Livet är ju så kort.
 
- Vad är det jag vill åstadkomma med mitt liv?
- Vilket är mitt syfte, min mening?
 
Jag vill inte ha så jäkla mycket har jag kommit på :-) Jag vill förstås ha friska, lyckliga barn. Jag vill ha såpass mycket pengar att jag kan resa och ha en "guldkant" på vardagen. Jag vill ha en kropp som mår bra. Jag vill leva med en man som jag är kär i och som jag längtar efter när vi inte ses. Jag vill ha ett jobb där jag får möjlighet att hjälpa människor, där jag kan inspirera och lyfta andra. Jag vill ha nära vänner och en familj som finns där, även om vi inte ses så mycket i perioder. Men som bryr sig, och som jag bryr mig om. Ja, det var väl det.
 
Ärligt talat, dessa veckor har jag kommit på att den här frågeställningen är så långt ifrån en klyscha som man kan komma... Den är ALLT.
 
Vad är meningen med DITT liv? Vilket är DITT syfte?
 
♥♥♥
Till top