Your perfect imperfections ♥

Lilla Majken ♥ Nu har hon haft hög feber i snart fyra dagar, jag förstår inte varför den inte försvinner? Hon har ju inga andra symtom (förutom ont i magen men det kommer och går, tyvärr) och när jag pratade med Vårdguiden ikväll så rekommenderade de mig att åka till vårdcentralen imorgon. Så jag får kasta mig på telefonen när de öppnar åtta och hoppas att vi kan få en tid under morgondagen. Bilden är från igår när jag tyckte att hon var mycket bättre och vi åkte in till stan, vi hade nämligen fått teaterbiljetter av Jockes föräldrar till Mio min Mio på Stadsteatern och gick dit med hela hans familj. Teatern var väldigt bra och mysig, tyvärr så blev Majken betydligt sämre igen när vi var på plats och fick mestadels vila i min famn.
 
Sitter här vid köksbordet med tända ljus, pianomusik (från fantastiska filmen La La Land) i bakgrunden och ett glas rött bredvid datorn. För några dagar sedan när jag skrev här på bloggen var jag glad, ikväll är jag lite melankolisk. Ibland önskar jag att jag vore som "alla de andra" där ute, de som är glada och nöjda och enkla och... Men det här är ju jag. Det finns något sorgset i mina ögon, i min själ, som jag bär med mig. Vad kommer det ifrån? Hade jag det i blicken redan när jag föddes? Fanns det med mig innan jag ens var påtänkt? Och jag vet ju att "alla de andra" har sitt men ibland tror jag ändå att många människor där ute inte har detta melankoliska drag som jag har. De kanske helt enkelt är födda med en annan sammansättning av känslolägen?
 
Vem skriver jag för egentligen? För vems skull återvänder jag hit? Jag är inne på mitt tolfte år på bloggen nu, det är ju inte klokt!!! Det är galet, vad hände med alla dessa år egentligen? Vart tog de vägen? Men i alla fall, vem skriver jag för? Jag vet att jag skriver för mig själv, och för mina barn. Detta är en gåva jag vill ge dem, att om de vill i framtiden så ska de kunna förstå sin mamma. Veta vem hon var, vad som gjorde henne överlycklig och vad som gjorde henne sorgsen. Jag vill att de ska möta alla livets skeenden utan rädsla, med tillförsikt och nyfikenhet. Jag hoppas att mina ord kan bidra till det.
 
Jag skriver också för dig som finner någon slags kraft i att inte vara ensam med livets alla smekningar och käftsmällar. Jag vet att många endast vill dela glädjen och ljuset, de vill inte lyfta fram något trist och tråkigt inför öppen ridå utan enbart livets goda stunder. Och många trivs nog väldigt bra på den sortens bloggar, en oas att vila sig vid en stund. Att följa en vacker människa med ett till synes perfekt hem, en perfekt kropp, ett brinnande intresse för nyttig mat och smakfull inredning, en kraftfull partner och flera barn med rosenröda kinder och massor av intressen. Jag tror att många mår bra av att få bli inspirerade, och förundras, för en stund. Jag tror dock även att det finns människor där ute som finner glädje i att känna samhörighet, inte bara i det ljusa utan även i det dunkla. Som finner trygghet i läsa om någon som är full av sårbarhet och skam, men också av kärlek och stolthet. Någon som är alla nyanser av livet ♥
 
Ibland tänker jag att jag verkligen ska ta ett krafttag med bloggen, satsa på den helhjärtat. Se om den nakna sanningen hos en helt vanlig kvinna, där inget egentligen är perfekt, men mycket är vackert i sin sårbarhet, skänker glädje och mening för människor. Ibland har jag lust att bara ställa mig på barrikaderna och skrika; Vad f*n håller vi på med??? Vi mår sämre än någonsin i detta vackra land, vad är det som vi har tappat bort på vägen? Varför kan vi inte bara älska oss själva, varandra, och livet för vad det är?
 
'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all of you, oh oh
 
♥ ♥ ♥

Kommentera inlägget här :